En mycket kär vän hörde av sig till mig för exakt en vecka sen o bad mig skriva något här. Jag lovade dyrt o heligt att absolut, det fixar jag. Det kan inte vara så svårt att få ner lite ord på en kvart tänkte jag, det har jag gjort många gånger. Men det har inte gått, jag har tänkt o tänkt att detta ska bli något bra. Något läsvärt, något som kan avbryta dessa deppiga o märkliga grejer jag skrivit (eller inte skrivit) om på sistone. Det kommer det inte bli, det avslöjar jag nu med en gång. För det enda som har dykt upp i mina tankar när jag försökt komma på en bra idé är döden. Ja, döden. Det tänker jag på mycket.
Kan ha att göra med att jag jobbar i kyrkan, där man diskuterar dödsfall o begravningar vid frukostbordet.
Kan ha att göra med att varje gång jag läser igenom min egen blogg för något att skriva om så är ett av de senaste inläggen om döden.
Kan ha att göra med att jag läser om Magda Gad som möter döden praktiskt taget varje dag i sitt yrke som frilansande journalist på världens farligaste platser.
Kan ha att göra med att för ett tag sen när vi pratade om att mina kollegor kallar mig Agnes så berättade min mamma om hur när jag föddes skulle jag hetat just det, men de insåg att jag var en Alice. O då dök det upp en dödsannons i tidningen om en tant som hetat vad? Alice såklart.
Kan ha att göra med att nu i helgen var vi på konfirmationsläger o vid något tillfälle mellan kapellet o restaurangen diskuterades olika saker man hakar upp sig på och säger väldigt ofta så kom vi in på begravningar. Att en av våra präster inleder sina begravningsgudstjänster med orden som innebär "Nu är vi här till slut". En given sak att säga för ja, det är där vi samlas. Vi möts i döden så att säga.
Kan ha att göra med att jag har vänner som möter döden för de jobbar inom äldrevården som fungerar som en sista hållplats för livet.
Och det vet vi ju, att ålderdomshem är lite som en sista tid innan det oundvikliga.
Men alla som precis flyttat hemifrån, inte till ålderdomshem utan egna lägenheter. Alla som precis skaffat hus, familj, barn, katt, you name it. De då? Det är ju en mitt i livet, inte ett slutskede. De dör ju också, oundvikligt.
Såg något som någon gillat på facebook, det var ett barn som frågade sin mamma varför de bästa dör tidigast varpå hon svarar med en motfråga att "man plockar ju de vackraste blommorna först".
Döden har även dykt upp på radion, bara tre gånger igår hörde jag låten de dedikerat till en avliden stjärna från Fast and the Furious filmerna. Himla fin låt, han var en av de som indelats i kategorin "the good die young".
Såg ett citat någonstans som får en att tänka, det är någon som frågar "Om du dör imorgon, skulle du kunna säga att du dog lycklig?"
Många har en 'bucket list' på saker de måste göra innan man dör, andra försöker leva varje dag som om det vore den sista. Vilket är egentligen rimligast? Jag vet faktiskt inte.
Man väntar ofta på morgondagen, men varför vänta? Imorgon är inte garanterat.
Jag skrev till min syster för länge sedan att "vad skulle du göra om du vaknade imorgon o insåg att jag inte gjort det?" det var egentligen inte en av mina egna frågor utan något jag läst (hon blev ändå lite upprörd, förståeligt), men det är också en sån grej som borde få en att inse vad man har INNAN man förlorar det istället för tvärtom.
Det är det värsta, alla inser för sent att man hade det bästa när man redan förlorat det. Det är därför gravar får så många blommor, för att ånger väger mer än tacksamhet.
Jag kan inte påstå att jag levt mitt liv till fullo idag, det finns många saker jag kunde gjort o sagt för att göra detta till min bästa sista dag på jorden men ändå har jag inte gjort det.
För några dagar sedan när jag åkte mina fyra mil till jobbet med solen i ögonen, så mötte jag en bil som körde alldeles för fort. Det hör inte till ovanligheterna, men den var liksom i mitt körfält- där jag kom, säkert också lite för fort. Jag insåg inte detta förrän det var riktigt nära att vi lämnade jordelivet med en smäll båda två.
Det är många gånger man hört folk säga att de sett sina liv passera revy framför sina ögon, men det kan jag inte påstå. Det enda jag tänkte på var Peter Pan, som i filmen säger "att dö vore ett oändligt äventyr".
Jag lyssnade senare på dagen på Blue Oyster Colt, som talar om för oss att man inte ska frukta liemannen. Och det gör jag inte heller, jag är inte rädd för döden.
Ibland när jag inte har något speciellt att tänka på så planerar jag lite på min begravning, inte för att det spelar någon roll. Hur ska mina nära kunna veta vad jag vill om det inte står nedskrivet, o varför ska de bry sig om vad jag vill, är det min begravning så är ju jag död. Så egentligen spelar det inte riktigt någon roll, egentligen borde man planera sin begravning så att de som man lämnar kvar får lite peace of mind.
Gud nåde den som gråter på min begravning det säger jag bara, gråt lite över mig nu istället när det spelar någon roll.
Erik Hassle sjöng en gång om att man inte ska skänka blommor till honom när han är död, bättre att ge gåvorna till de levande istället. Jag håller med helt o fullt.
Men detta inlägget har egentligen mest att göra med en bildserie jag såg för ett tag sedan, som verkligen har etsat sig fast i mitt minne. En fantastiskt serie som inte handlar om att förlora något till döden utan att se det som en gåva.
Livet o döden har varit förälskade längre än vi har ord att beskriva.
Livet skänker oändliga gåvor till döden, o döden behåller dem för alltid.
♥♥♥
♥♥♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar