Now I know I've got a heart, because it's breaking

Jag känner mig lite ur balans, inte som att jag kommer trilla omkull när som helst utan mer som när man har så mycket att stå i och tänka på att det enda man inte tänker på är var man ska sätta fötterna. Mina teoretiska fötter alltså, jag vet nästan alltid var jag sätter mina riktiga fötter.

Jag har nu bott på ön i en vecka men det känns som ett år sedan jag lämnade den stora röken. Det är ett helt annat liv här, jag jobbar med människor jag känner o jag bor på en ö med ca 25tusen invånare. Lite skillnad från 8miljoner, jag behöver väl inte hålla på med siffror, ni förstår nog ändå.
Jag trivs på mitt jobb som fisken trivs i vattnet. Jag trivs i min stuga med alla spindlar. Jag trivs med mina gamla vänner där jag fallit tillbaka som om jag aldrig varit borta. Jag trivs i mammas lägenhet med katten som aldrig sitter still o Semlan som aldrig rör sig (o även fast mamma är borta just nu så är jag okej för jag vet att hon kommer aldrig få åka iväg igen).

Jag har så mycket jag vill säga men inget jag vill berätta, så jag slutar här.

ta hand om er ♥♥♥

I remember standing tall saying "I wanna be a star", when somebody said "sit down girl, you already are"

Getting good at starting over, every time that I return

Ja, jag är absolut jättemedveten om att jag är urdålig på att skriva här verkligen. Men nu är dagen snart här, dagen med stort D. Dagen då mitt plan lyfter från heathrow airport för att landa på dansk mark, där ett tåg väntar som ska ta mig hela vägen till den lilla staden Kalmar. Jag vet varken vad jag ska tycka. tänka eller säga om det. Jag har haft så många tankar så det hade inte under några omständigheter fått plats på denna bloggen. Jag ser väldigt mycket fram emot att få jobba på Strand, det är verkligen det absolut bästa med att komma hem. Med på listan om saker att se fram emot finns även; gosa med finaste kissen i hela världen, träffa mina fina vänner och urgulliga familj, bo på eget ställe och sommar på öland överhuvudtaget.
Det jag däremot absolut inte ser fram emot ett enda dugg är att lämna London. Att lämna Jenke, tovan o alla andra fina människor som finns här. Att vara anonym, att kunna skriva en lista om saker som är så bra med en stad att man aldrig vill lämna den.
Ska dock inte skriva mer om hur hemskt det kommer bli att lämna för det gör mig ärligt talat så fylld med ångest att jag kanske går sönder.
Jag har hur som helst försökt ta vara på de sista helgerna jag har kvar genom att umgås så mycket jag kan med mina två partners in crime. Vi har varit på äventyr utanför londis, varit på äventyr i londis, varit ute o rännt, varit hemma o hängt. Vi har nästan en egen liten familj här och det kommer bli konstigt att på en fredagkväll inte kunna hoppa på 37an, byta till 85an o hamna hemma fast det precis var ett hem jag åkte ifrån. Jag har alltid sagt att home is where the heart is, o här är mitt hjärta på så många ställe att jag är rädd att det ska brista.
Jag är hemma vart jag än går, o nu ska jag åka hemifrån för att ja, komma hem.               

                ♥♥♥♥