Jag har tänkt länge på att jag måste berätta för min värdfamilj att det är dags för mig att dra vidare snart, men med alla möjliga scenarion i huvudet har jag tänkt att 'det kan vänta'.
Idag skickade jag ett sms till min värdmamma som berättade att "vi måste prata". När hon kom hem så betedde hon sig superunderligt och undvek mig. När barnen gått och lagt sig så kom hon fram med tårar i ögonen och frågade vad det var jag ville berätta, och jag sa till henne att jag ska hem och jobba över sommaren men inte ska lämna förrän i maj ungefär. Hon skrattade så hjärtligt och berättade att hon väntat sig det värsta, typ att jag skulle säga "äeh asså ja drar imorn hejsvejs". Hon sa massa fint om att det var synd nu när jag precis kommit in i det hela och att barnen älskar mig och ja, jag måste hålla med att det känns tråkigt. Jag har verkligen kommit in i det och barnen är underbara ibland, men känner även en lättnad att nu vet vi båda att det kommer ett slut och att det kommer snart.
Även fast jag vet säkert att detta inte är det sista London ser av mig, så tänker jag försöka göra det mesta av min tid här innan jag åker hem en stund.
toodles ♥♥♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar