Som de flesta redan vet så börjar familjekissen tappa päls, tänder och syn så det är snart dags för henne att kila vidare. Det var från början inte meningen att vi skulle ha en katt, föräldrarna har berättat flera gånger att vi skulle bara åka till en bekant för att hämta något till gården och där fick vi hälsa på deras kattungar. Ja.. Ni kan ju själva räkna ut vad som händer när två småbarn får syn på kattungar. Så med oss hem hade vi en spottande och fräsande Herr Nilsson (man ska inte låta barn döpa djur), hon har nu hängt med i 17 år och varit familjens högt älskade prinsessa.
Att säga att hon snart inte kommer hänga med oss längre är så hjärtskärande så det känns som att jag ska gå i bitar av blotta tanken, jag älskar denna katten innerligt och att hon snart försvinner gör jävligt ont. Godspeed, kära kisse.
Nu har jag dock även goda nyheter och inte bara en soontobe dödsannons. Mamma var fast besluten att inte skaffa en till katt, jag vet inte varför hon ändrade sig (kan ju inte varit mitt eviga tjat inte) men hon kollade lite på katthemskatter för att ändå göra en god gärning om vi skulle skaffa ny katt. Hon kom däremot inte så långt att vi fick hem en sån katthemskatt, för i lördags när vi var på kosläpp så blev vi bjudna på kaffe på en gård inte så långt härifrån. "Vill du se kattungen alice?" Eh, only hell yeah?
Fick syn på en liten kisse som inte bara låg lugnt och fint i mitt knä utan som även såg ut som Herr Nilsson. Bådas ursprung är lite (jättemycket) oklart, men likheten är iallafall slående!
Ägaren sa på skoj att "du får skrället för tre kronor. Eller ok då, två. Vafan, du får han för en snus!" Pappa hann under tiden bjuda ägaren på en snus och vips där var kissen såld.
Det var ingen som tog det på allvar dock, men det var inte bara kissen som såldes den stunden, mitt hjärta var även det helt sålt på denna underbara varelse.
Efter att åkt runt på marknader och annat kul så sa jag "jaha, när ska vi hämta katten då?", trodde ju inte för mitt liv att jag faktiskt skulle få ta hem den men hoppas går ju. Mamma funderade lite och sa "ja men alltså.. då måste vi ju kanske skaffa en kattlåda till" och herregud, fellow kamrater, när mamma säger nej är det sjukt kört men denna gången tvekade hon. Jag vågade inte riktigt tro att det var på riktigt ifall det nu inte skulle gå vägen, men katten blev min i studentpresent och när mamma sagt "Du inser väl att du måste ta med den när du flyttar" (som om det vore ett straff) och pappa sa "vafan jag vill inte ha en katt till, jag vill ha en hund" så kom kissen hemlevererad och nu bor den här med oss.
Vi tjafsade lite om namnet, jag ville ha en kisse som hette archimedes, balthazar eller megatron. Mamma ville däremot något annat, baloo, stitch och hunden var hennes alternativ. Vi kom till slut fram till att det fick bli Sekuritas, för det är skitkul.
Min lycka är gjord och nu är det med stor möda jag åker tillbaka till skolan och missar dagar med min bebis, men ännu något att se fram emot när det är dags att flytta hem.
♥♥♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar