Idag har jag varit på så fruktansvärt dåligt humör, tänker inte berätta varför för vill inte hänga ut denne person (som ändå inte läser).
Men i stora drag så var jag riktigt arg på denna otacksamhet man möts av hela jävla tiden.
Vad är det som gör att man helt plötsligt tar någon för given?
Jag säger bara det, jag är inte den som börjar skrika och bråka, klampar in på mitt rum och sitter där några timmar i tysthet istället. Jag känner att det fungerar mycket bättre än att kräkas elaka ord och få andra att må dåligt bara för att jag själv har fått nog.
Med tanke på Barney Stinsons "pyramid of screaming" där den arge avreagerar sig och det sedan fortsätter i all oändlighet för att alla avreagerar sig på första bästa person som är ivägen. Med andra ord så tar alla skit för något som man inte gjort bara för att man har en dålig dag, och det tycker jag känns jävligt meningslöst.
Visst, ibland kan man behöva lätta på hjärtat, men gör det då i förtroende för en vän eller på en blogg, whatever, men skrik inte på någon som inte gjort dig något bara för att ditt liv suger.
Finns ingen som helst mening med att göra någon annan på dåligt humör bara för att man råkar ha en dålig dag/vecka/whatever. Men är det så att man känner för att skälla på någon som hela tiden ställer upp så fine, kör hårt, men räkna med att stå ensam när det blir jobbigt nästa gång.
välj dina strider säger jag bara.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar