Det finns helt enkelt två sorters smärta, fysisk eller psykisk.
Igår upplevde jag den första och idag den senare.
Igår åkte jag o några kvinnliga kollegor till Kalmar för att vara med på Margaretaloppet. Efter att ha tränat noll timmar o värmt upp med att ligga på soffan o äta choklad så bestämde jag mig för att bara promenera denna 5km sträckan. Jag gick så långt att jag svor till mina kollegor att jag inte skulle springa, det gör jag bara om någon jagar mig. Det slutade med att de faktiskt jagade mig, så jag sprang, nästan hela vägen. Det var rätt skönt i huvudet att svisha förbi alla som promenerade. Efteråt gjorde det ont i hela kroppen, vi satte oss på en filt o där satt vi. Hela kroppen var stel som en opigg 90årings kropp kanske skulle varit om denne skulle sprungit hela vägen. Men på ett sätt var det skönt, en tillfredsställande känsla av både tacksamhet till sig själv, för att mina fötter bar mig hela vägen. Men även en tacksamhet till mina kollegor som sprang bakom o jagade mig så jag tog mig igenom det. För ärligt talat, jag hade inte gjort det annars.
Idag hade jag inte ens lite träningsvärk, otroligt nog. Men när jag vaknade hade jag ont i själen. När klockan ringde och jag vaknade såpass att jag mindes vad som skulle hända idag så tog en osynlig hand tag om min insida o krampade i ett järngrepp.
Idag var det begravning för en mycket kär kollega till mig. Jag tänkte på morgonen att jag skulle inte gråta idag, det skulle jag bara inte göra. Inte för att jag inte ville, det vore en lögn att säga att jag inte var ledsen. Men för att jag vill gärna vara en av de som står pall o kan hjälpa de andra i nödens stund. Vi kom halvvägs igenom begravningen, allt gick fint. Det var fina, välplanerade tal som man kunde ta till sig o känna igen sig i. Men när stunden kom då det var dags att gå fram till kistan o ta avsked så brast det. Järnhanden från imorse släppte inte bara taget, utan slungade mig ut i verkligheten. Jag såg framför mig hur alla stod där framme o grät o det var så smärtsamt att se. Det är ju trots allt bland det jobbigaste som finns- att se andra människor gråta. Det gör så innerligt ont i själen att se någon vara ledsen och man kan inte göra något annat än att erbjuda en hjälpande hand, en klapp på axeln eller helt enkelt en kram. Man kan inte, hur mycket man än vill, rädda människor- man kan bara älska dom.
Det var ingen som grät när vi gick fram o la våra blommor, inte vad jag såg iallafall. Skälet till att jag inte såg någon annan gråta var inte för att de inte gjorde det, utan för att mina egna ögon var så tårfyllda att jag inte såg något annat än den vita träkistan placerad framför mig. Jag kände mig som ett barn o det var kanske lika bra. För i kyrkan tar man givetvis hand om barnen i första hand. Det var många klappar på axeln, vänliga leenden o genuina kramar som sa mycket mer än några tröstande ord kunde gjort. Jag är evigt tacksam för kollegorna o vännerna jag har fått under mina år i kyrkans gemenskap, jag skulle sträcka mig så långt som att säga att de är min familj. Inte som en andra familj, utan bara en förlängning på den första jag redan är välsignad att ha. Idag, precis som igår, är jag tacksam för att ni sprang bakom mig när livet gick för fort. Jag hade aldrig kommit ikapp utan er hjälp.
Jag har många ord som vill komma ur mig idag, men hälften av de spelar egentligen ingen större roll eftersom personen jag vill ska höra kommer tyvärr aldrig få göra det. Jag skrev sist att ånger väger tyngre än tacksamhet och ja, så är det. Det finns så många "om bara" och "ifall" när sådant här händer. En mening i ett tal var just "det har gått så långt så vi kan inte fråga varför, vi kan bara konstatera att". Det är givet att man inte ska tänka på allt man kunde gjort eller sagt för att förhindra eller kanske hjälpa lite men man kan inte låta bli. Det finns mycket man skulle vilja göra om eller ändra. Jag skulle göra allt för att få åka tillbaka i tiden, inte för att ändra på något- men för att få uppleva vissa saker två gånger. En av de viktigaste händelser i mitt liv gick jag igenom med denna fantastiska kvinna och jag minns det som igår.
Jag var en så kallad "prästpraktikant" en sommar och satt en kväll bredvid henne i bänken o skulle hålla en andakt för en långt ifrån fullsatt kyrka. Jag har alltid påstått att jag hellre sticker en gaffel i ögat på mig själv innan jag ställer mig o talar framför folk. Hon sa åt mig att bara koncentrera mig på henne, "gå upp där o läs bara för mig" viskade hon i mitt öra där vi satt. Det gjorde jag, när jag stod där framme såg jag bara henne o hon såg bara på mig. Jag läste o det viktiga var inte vad jag läste, utan att jag gjorde det och hon lyssnade. Det var den första gången jag ställde mig i rampljuset o läste något och det kändes inte alls jobbigt. Det kändes ärligt talat så himla bra o för det kan jag inte uttrycka min tacksamhet nog till denna underbara människa.
Från och med då, varje gång jag läser något eller bara pratar överhuvudtaget så tänker jag att hon sitter där o lyssnar.
Jag hoppas att du kanske gör det nu med, för jag har något viktigt att säga till dig.
Jag vill bara säga tack, Karin. Tack för att du lyssnade på mig.
Må nu din väg gå dig till mötes, o må vinden vara din vän,
låt solen värma din kind och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen, låt Gud hålla dig i sin hand. ♥
