Jag känner mig oövervinnerlig. Jag känner mig grym. Jag känner mig som att jag vore bäst i världen och enkelt skulle klara av alla skolans kids samtidigt. Jag känner mig lite trött. Och jag har lite ont i benen.Ungefär så känner man sig efter att ha burit en femåring och jagat en sjuåring, heeeeela vägen till skolan utan att stanna en enda gång.
Ni förstår, det tar ungefär 7min att gå till deras skola (
alltså inte särskilt långt) men när man ska ta två ovilliga barn i släptåg tar det betydligt längre tid.
Första gången förstod jag inte att det faktiskt var så bråttom så vi kom två minuter innan dom stängde dörrarna, ren tur. Denna gången har vi satt ett personbästa på klockan 8.06
(vi lämnar huset 7.53), om vi kommer tidigare än det nästa gång tvivlar jag.. Hur roligt de än tyckte det var och hur tidigt vi än kom så får jag nog ta träningen lite seriösare innan det händer igen!
Dagarna går förbi superfort, redan inne på vecka två. Helt otroligt.
Att gå från att få julkort där det står
"tack för denna tiden alice" av barnen till att ständigt bli frågad
"hur länge stannar du?" och få gråt till svar när jag inte säger "f
lera år" är framsteg.
Att bli "tvingad" att läsa Peter Pan
(det är jag som väljer sagor) varje kväll och diskutera hur mycket en miljon är innan de går och lägger sig är tämligen bättre än att de kastar leksaker efter mig för att jag ska gå.
Att ständigt bli omkullputtad när de kommer innanför dörren för att de flygkramas är massiva mängder bättre än att de vrålar "
get away from me" och puttar igen dörren i nyllet på mig.
Föräldrarna är superimponerade av alla mina tricks för att få dom i badet, ur badet, till skolan i tid, äta upp maten, borsta tänderna, sluta skrika, upp i sängen, hålla sams och hålla tyst. Allt utan att höja rösten en enda gång. Jag måste säga att jag är tamefan rätt imponerad jag med.
Ska härmed titulera mig;
Alice - barngeni/supernanny. ♥♥♥♥
