Jag har flyttat in i ett fantastiskt hus på Alderbrook rd, jag sitter just nu i mitt rum som är på fjärde våningen. "Hur har jag haft sån här sjuk tur?" tänker jag nu, det gjorde jag inte igår. Jag har haft tre dagar här som au-pair och jag ska dra lite fort hur det har gått.
Första dagen började bra, när jag kom innanför dörren var barnen glada, de godkände mig, de klättrade mycket (på mig) och de älskade att gosa. Jag gick mest vid sidan av, mest för att lilla tjejen var sjuk och hon är min prio ett. Men även för att det var första dagen och även fast det inte är särskilt svårt att ta hand om barn så är det lite konstigt att vräka sig in i en främmande familjs liv och börja dondera och kommendera som en jäkla hitler. Så allt gick rätt lugnt, mot kvällen var det lite stökigt, lite gråtigt och rätt motigt men mamman lugnade mig med att "they're not always this mental". Jag gick och la mig och tänkte "Ja, det var en bra första dag, det kunde varit värre."
(För er som undrar var föräldrarna är i denna historien så jobbar de, såklart)
Dag två var lilla tjejen rätt febrig, (läs: motig till allt). Så den längsta dagen av alla hade börjat- denna dagen var det lilla missy som var en jäkla hitler (hon är förresten två år), jag fick inte plocka fram kläder, jag fick inte stå nära henne när hon åt, jag fick inte dra vagnen när vi skulle till skolan, jag fick inte se på henne, jag fick inte bära hennes väska, jag fick inte hjälpa henne uppför trappan, jag fick inte säga hejdå till hennes bröder när vi lämnade dom i skolan, jag fick inte låsa upp dörren när vi kom hem och jag fick inte någonting. Det slutade med att jag satte mig på mitt rum och höll tyst för att underlätta fö henne, hon var trotsallt sjuk och sjuklingar ska man inte bråka med.
Pojkarna skulle på simning så mamman följde med dom och jag blev ensam med little missy, det gick mot alla odds sjukt bra. Hon somnade och jag såg på tv.
När pojkarna kom hem och alla skulle bada så brakade hela helvetet lös. Alla (barnen, inte föräldrarna herregud) skrek och vrålade på mig att jag "var värdelös, vår förra aupair var bättre än dig, du är inte min mamma, du kan inte säga till mig vad jag får göra, du bestämmer inte över mig, jag behöver inte lyssna på dig, jag får stå upp i badkaret om jag vill blabla" osv. Jag log lite och tänkte att "Jaja, de är bara barn och de känner inte mig, det får gå." Men när de alla fått på sig pyjamas och satt sig i soffan så hörde jag att yngsta killen viskar till sin bror att "jag önskar alice åker hem igen" så hade jag nära till tårar. Tycker dom verkligen så illa om mig? Är jag helt värdelös på att ta hand om barn? Det är inte svårt, har jag blivit helt tappad eller? Dag två slutade (äntligen) med en klump i magen och lite ångest.
Idag när jag kom ner och skulle kolla så alla var uppe och vakna så hade pojkarna ätit, borstat tänderna, fått på sig kläder och allt var färdigt. Little missy var också klar, sken som en sol. Föräldrarna smet iväg och pojkarna likaså, det stod på min lott att lotsa lilla fröken till nurseryt. Tänkte att jag som inte ens får putta hennes jäkla vagn, hur i hela världen ska vi komma till dagis och tillbaka..
Vägen gick som på räls, hon pekade vilket håll vi skulle gå och vi lekte 'I spy' hela vägen. Jag fick en kram när jag dumpat henne på dagis och skuttade nästan hem igen.
Efter skolan hade pojkarna kompisar med sig hem så jag och fröken lekte med play-doh, lego och såg på Greta gris. Vi hade askul. Badet av alla tre gick förvånansvärt bra, jag blev bara halv-dyngsur men barnen blev helrena. När fröken skulle gå och lägga sig hade pojkarna stimmat upp henne till maximum så jag tog de åt sidan och frågade "kan inte ni lugna ner er så er syster kan gå och lägga sig utan att gråta?" varpå de svarade "we know what to do", sen smet de iväg alla tre. Jag kom upp på frökens rum och fann henne liggande i sängen med en bror som goskompis och den andra sittande vid sängkanten läsande högt ur Askungen. Jag tog en bild och smög iväg tyst och fort som fan.
Pojkarna kom ner, meddelade att "nu sover syster och snälla alice kan du inte läsa en saga för oss". Jag och mamman bara glodde som om det var två morötter som hoppat ur kylen och ville ha en saga.
Jag läste en saga, fick godnattkram av båda pojkarna och smet sedan upp till mitt rum.
Denna dagen slutade också nästan i gråt, men denna gången tjuter jag av glädje. Det var inte så illa trotsallt, they came around och allt slutade bra. Får be till gudarna att detta håller i sig bara!
Så på det stora hela lever jag, och vissa stunder har jag helt fantastiskt roligt med dessa underbara barn och goa föräldrar.
♥♥♥♥
